Boende i Turkiet: Throw back Wednesday

Denna tiden förra året befann jag och min syster Madeleine oss i Bodrum på en veckas semester. Eftersom jag precis hade tagit examen och Madeleine sin student kände vi båda att det hade varit härligt att få umgås en vecka, inte bara i en avkopplande semesterort flera tusen mil hemifrån utan också i varandras sällskap. Madeleine hade vid denna tidpunkt kommit in på en treårig universitetsutbildning i London och jag visste nog inte riktigt vad jag skulle göra efter examen mer än att söka jobb någonstans. Vi kände båda för Turkiet men valde bort Side eftersom jag då inte var tillsammans med min pojkvän och vi var båda peppade på att se något annat. Vi bokade sista minuten och hamnade först på ett mysigt familjedrivet hotell i Bitez om jag inte har helt fel, ett område på Bodrum-halvön. Mitt ex hade försökt ordna med ett så bra hotell som möjligt eftersom vi hade bokat ospecificerat vilket innebär att man i princip kan hamna var som helt. Vi var nöjda med hotellet men fick byta efter två nätter. Det känns ju alltid lite jobbigt att behöva byta men vi hamnade på ett ännu bättre hotell tyckte vi, ett familjärt lägenhetshotell vid namn "Merve Apart" med en kort promenad in till staden. Vi hade det fantastiskt roligt under hela veckan och det är en resa jag aldrig kommer glömma eller ångra. Vi skrattade, pratade, åt glass, var ute och åt god mat och hamnade på ett och annat uteställe. Jag glömmer aldrig den dagen vi skulle checka ut. Vi hade sålkart gått ut den kvällen trots att vi (jag) ville ta det lugnt och jag minns inte vad klockan var när vi kom hem men hur som helst vaknade vi iallafall upp 11:35 den morgonen, jag ser fortfarande det klockslaget framför mig. Vi skulle checka ut klockan tolv och hade varken packat eller förberett något kvällen innan. Vi lyckades slå sönder tre fina turkiska skålar som vi hade köpt på oss och vi sprang runt som vilda höns inne i lägenheten för att inte checka ut allt för sent.

Det jag egentligen ville komma till var att exakt denna dagen för ett år sedan kom Rasim faktiskt över dagen, ända från Side (cirka sex timmars bilresa), för att säga hej efter mer än ett år på skilda vägar. Jag blev såklart glad över hans beslut att komma och hälsa på över dagen eftersom jag hade berättat att vi skulle resa ner och jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig mer än att jag såg fram emot att få se honom igen. Något varken jag eller Rasim trodde var ju självklart att det skulle bli vi igen. Så, idag kan man nästan säga att vi firar ett år-sedan-vi-sågs-igen. Om jag gillar att hitta anledningar till att fira? Ja. ♥